måndag 13 augusti 2018

Hopp om dressyrens framtid

Jag måste säga att jag är lite chockad. Imponerad. Överväldigad. När jag spred det senaste inlägget om mitt omotiverade dispensavslag hade jag aldrig kunnat räkna med den enorma responsen som jag fick; inte heller hade jag rimligtvis trott att bettlös dressyr kunde väcka så mycket känslor i Hästsverige.

Särskilt eftersom jag inte ens sökte dispens för att få tävla bettlöst. Men ändå.

Den ilska som väcktes, dels över hur förbundet hanterade min ansökan och dels över de regler som stenhårt hålls fast vid trots avsaknaden av rimliga argument emot bettlöst dressyrtävlande, gör mig faktiskt hoppfull. För att förändra uppfattningen om att dressyr måste inbegripa tvångsmetoder och istället visa att det kan bygga på samspel och kommunikation, med mindre kontrollerande utrustning, måste först och främst denna mindre kontrollerande utrustning tillåtas. Vi måste få kunna visa vilken fantastisk dressyr som kan utföras på hästens villkor. Först då kommer det att bli tydligt vilka som absolut inte utför dressyr i samtycke och harmoni.

Även om vägen är otroligt lång att gå för att förändra saker inom dressyren och arbeta in ett hästvänligt tänk känns det som att människor börjar höja sina röster nu. När tillräckligt många skriker tillräckligt högt kan det tillslut inte ignoreras. Vi måste helt enkelt fortsätta att kriga, bråka, göra oss obekväma och lyfta upp det som andra helst vill blunda för. När kraven om regeländringar bankar förbundet på dörren kan de inte längre gömma sig under mattan och hoppas att vi går om ingen öppnar. För vi går inte.

Vissa höll med mig i sak, men tyckte att man mer borde acceptera läget och låta eventuella förändringar jobbas in mer långsiktigt istället för att föra öppet krig. Jag ser inte riktigt hur jag som enskild privatperson skulle kunna ändra på den saken, oavsett hur mycket jag än bråkar. Men det som sker inom dressyren är i mångt och mycket legaliserade versioner av djurplågeri, med en sport där i alldeles för många fall framgången bygger på tvång, våld och kontroll. Så länge hästar far illa tänker jag inte vara tyst och stryka förbundet medhårs och hoppas att allting ändrar sig av sig självt. För det händer inte.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar