onsdag 2 maj 2018

Den objektiva analysen

Det är dags för mig och familj (minus sambo denna gång) att ta lastbilen och puttra ner till Blekinge igen. Bara resan ner slukar i princip hela dagen. Men visst. Det är inget ovanligt fenomen. Jag vet folk som åker härifrån (Schlätta, eller på rikssvenska Skaraborg) ner till Skåne varje vecka eller typ Tyskland och Danmark i vissa förekommande fall. Jag antar därför att jag ska vara glad för att min tränare (numera) åtminstone bor i samma land som jag. Även om två träningar i praktiken äter upp mer än två dygn. Helst hade jag givetvis haft hans röst i örat under varje ridpass, men som det är nu får jag nöja mig med två pass i månaden. Att träningen blir så sporadisk gör givetvis att vi inte kommer framåt i den takt vi annars hade gjort, men tyvärr finns det inget alternativ.

Jag får kämpa på i min ensamhet och försöka att göra rätt analys själv och inte bli carried away - oavsett om det går "bra" eller "dåligt". Går det "bra" blir jag ivrig och vill "få till" det, varpå jag slutar vara analytisk. Går det "dåligt" blir jag frustrerad och en frustrerad ryttare är verkligen inte kapabel till objektivitet. Att hålla känslorna utanför är nog det svåraste jag tampas med. Samtidigt vet jag att det (enda!) som tar oss vidare är konsekvent utförande av den objektiva analysen. Hålla en neutral, avspänd position i sadeln, utföra en hjälp åt gången, i hjärnan protokollföra vad som sker och därefter ge beröm eller korrigera. Samma konsekventa tänk, vad jag än gör, vad som än händer, från sekunden jag sätter mig i sadeln tills dess att fötterna dunsar i backen.

Sen hur lätt det där är att upprätthålla 365 dagar om året, när man är trött, grinig, sur, irriterad, har mens, har tjafsat med kollegan, är upprörd över alla orättvisor, har träningsvärk och månen har en ogynnsam position på himlavalvet - det kan man verkligen fråga sig.

Pippi, Ella och alla framtida hästar jag kommer att ha - jag ber om ursäkt för alla kommande ridpass där jag inte kommer att vara on top och leverera en kontrollerad, reaktionssnabb kropp och en knivskarp hjärna.

Men när jag har Pers ögon på mig blir allting faktiskt alltid lite lättare.

Jag ser fram emot kommande två dagars träningar!


Häst som troligtvis njuter av att vara ensam i lådan för en gångs skull (och inte ha en uttråkad bebis bredvid sig som konstant hittar på hyss exakt hela resan). 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar