torsdag 12 april 2018

Tävla eller inte tävla?

Årets första tävling närmar sig. Och jag sitter och funderar på om jag verkligen ska göra detta eller inte.

Jag har alltid varit första klassens tävlingsmänniska. Detta är ju ett vanligt karaktärsdrag hos människor med röd personlighet; ni som läst Omgiven av idioter vet vad jag menar. Älskar att tävla, älskar att vinna, hatar att förlora. Under mina yngre år skulle jag ställa upp i exakt alla tävlingar som kom min väg. Priset tar ändå den gången då jag ställde upp i en ätartävling med MumsMums (ja, ni vet, såna där mjuka kokosbollar).

Och jag hatade verkligen MumsMums.

Gör man en sån grej är man helt enkelt riktigt jävla sugen på att vinna.

Detta blev givetvis inte annorlunda när jag började tävla med hästar. Min känsla efter en utförd prestation var helt avhängig resultatlistan, procenten, tiden eller rosetten. Inte själva prestationen i sig. Samtidigt trodde jag ju verkligen att det jag sysslade med i förlängningen skulle ta mig till toppen i de högsta klasserna. Det tankesättet gör allting avsevärt enklare. Rosett = på väg åt rätt håll. Inte rosett = gör om gör rätt.

Insikten om att det verkligen inte är så har helt klart komplicerat saker och ting.

Ibland känner jag mig otroligt uppgiven över hela systemet. Eftersom nu vissa ridsätt och träningsmetoder hyllas och premieras, som jag aldrig i livet tänker ställa mig bakom, vad är det då för idé att jag trycker på "anmäl" i tävlingsdatabasen? Jag vet ju redan på förhand att vi inte kommer att vara med och slåss bland placeringarna. Även om vi skulle göra vår livs prestation skulle alltid någon med hopdragen nacke, sänkt rygg, stirrande blick, vidöppen mun, släpande bakben och sprättiga framben komma och slå oss på fingrarna så det stänkte om det. Och det på grund av att bedömningen inte följer ens det reglemente som finns. Än mindre tänker en millisekund på hästens vilja och välmående.

Samtidigt måste ju NÅGON visa att det faktiskt går att tävla på högsta nivå utan press, stress och tvång... och då får väl det vara en anledning nog.

En vecka kvar till årets första starter. Vi lär inte vinna men vi kan fortfarande göra en prestation som gör mig stolt över det jag står för.

Foto: Lovisa Melin

1 kommentar:

  1. Vi upplever exakt samma sak om än inte på den nivån. Dotter tävlar LA och får alltid kommentarer att hennes häst är för öppen i formen dvs något framför lod. Hur bra de än rider sin ritt så är det det stora "problemet" för domarna. Verkar vara det enda de ser förutom fel väg eller fel gångart. Tjejer som sågar ner sina hästar i "form" får alltid högre procent. Trist men det är så det är tyvärr.

    SvaraRadera