torsdag 19 april 2018

Konsten att rida utan sporrar

Om nu någon (mot förmodan) fick sig en liten tankeställare av mitt förra inlägg och vill testa sporrfri dressyrträning är det ett antal saker man bör vara medveten om. Man kunde ju tro att det var så enkelt som att bara plocka bort sporrarna och så fungerade allt som innan.

Sorry för att jag nu kommer att krossa den illusionen.

Till en början kommer det givetvis att vara förfärligt frustrerande. Det kommer att kännas som att någon har huggt av en benen och att hästen plötsligt blev totalt "skänkeldöv". Ingenting fungerar. Hästen blir "trög, lat och dum". "Lyssnar inte". Och så slänger man på sig sporrarna igen och tvångsmetoderna fortsätter.

För att undvika detta scenario och komma till den punkt då man lägger an en lätt, sporrfri skänkel kanske 2-3 gånger på ett helt ridpass (yes, inga underdrifter) måste man lite grann börja om från början. Tänk första gångerna man sitter upp på en unghäst: den nivån. Total, hundraprocentig, renodlad hjälpinlärning. Det är ju faktiskt en helt ny hjälp, ett nytt "kommando", som ska läras in. Utan sporrar blir hjälpen så vansinnigt mycket mindre än den var innan. Därför måste vi få hästen otroligt mycket mer uppmärksam på skänkeln. Hästen måste vara så fokuserad på när nästa skänkelhjälp kan tänkas komma att den helt enkelt inte har tid att fokusera på något annat. DET är att vara "framme för skänkeln", eller, bättre uttryckt, "redo att gå fram".

Detta utvecklar vi genom att börja i skritt, lägga an en så lätt skänkel att bara en uppmärksam häst hade känt av den. Reagerar hästen framåt ger man den orimligt mycket beröm. Händer ingenting får man göra hästen uppmärksam på att man faktiskt försöker kommunicera något. Denna korrektion ska agera som ett litet wakeup call. Detta kan vara en liten dutt med spöt (obs, LITEN) eller en lite kraftigare dutt med skänkeln. Går hästen då fram - beröm. Och upprepa. Upprepa. Upprepa. När detta fungerar i skritt går man över i trav och galopp med exakt samma, konsekventa tänk. Lätt skänkel - reaktion. Ingen reaktion - korrektion. Svårare än så är det inte.

I teorin, alltså.

Alla hästar brukar vara med på noterna efter så lite som en långsida i skritt. Det svåra är att bibehålla tänket när man ska göra annat sen, vilket egentligen inte är konstigt alls. Det ÄR en stor omställning för oss som ryttare att inte använda benen i tid och otid. En lätt skänkel + beröm ska ju nämligen enbart användas när man önskar en reaktion framåt. Aldrig annars. På så vis får vi en uppmärksam häst som faktiskt VILL gå fram - utan att vara tvingad till det. Och helt plötsligt inser man att man knappt behöver använda benen över huvud taget.

Att befästa denna procedur kommer visserligen att ta ett par månader av konsekvent träning. Men det är så jävla värt det så det finns inte.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar