lördag 28 april 2018

Grand Prix till varje pris?

Jag brukar säga till folk som tvivlar på sig själv och sin hästs förmåga att alla hästar kan gå medelsvår B i dressyr. ALLA. De rörelser och den samlingsgraden som efterfrågas på den nivån är något som är helt naturligt för alla hästar. Enkla byten, skolor, och något enstaka galoppombyte är något som, enligt mig i alla fall, bör ingå i varje hästs grundutbildning - oavsett tävlingsgren. Om man nu tävlar över huvud taget, det vill säga. Kommer man över Msv B och upp i svår klass, Intermediaire I (där helpiruetter och byten i vartannat ingår), har troligtvis en del sållats bort, men långt ifrån så många som man kanske tror. Jag skulle säga att om alla hästar kan gå Msv B kan nog många hästar gå Int I.

En del kommer säkert att protestera nu. I så fall skulle ju inte ekipage stanna på en klass under Msv B och vi skulle ha många fler ekipage i Int I, eller? Nej, inte nödvändigtvis. Det finns många anledningar till varför ett ekipage inte kommer längre än en viss punkt och maxkapacitet är sällan en av dem. En häst som har bara har kapacitet för Msv B kanske man inte lägger tio års konsekvent träning på att få dit. En häst som inte visar några tecken på att kunna lära sig piaff kanske man inte satsar på mot de högsta klasserna. Ryttaren som sitter på hästen med svårklasskapacitet kanske inte alls har de ambitionerna själv, eller är beredd att lägga ner det enorma arbete som krävs. In conclusion skulle jag vilja säga att de flesta ryttare sitter på hästar med långt mycket mer kapacitet än de själva tror.

Däremot i klasserna från Int A och uppåt, där piaff, passage och byten i varje kommer in, har givetvis inte alla hästar det som räcker till. Det kan vara antingen rent fysiologiskt, där hästen inte är byggd på ett sätt som underlättar för dessa extremt samlande rörelser, eller mentalt. Även fast en del människor har fysiska förutsättningar för att bli elitidrottare är det extremt få som har viljan och pannbenet - samma sak med hästar.

Förutom, vilket många verkar glömma, att det inte är hästarna som har valt att bli elitidrottare. Det är vi ryttare som har bestämt det. Därför måste VI ha viljan hos en elitidrottare och det är VI som måste motivera våra hästar till att utföra det vi vill. Och att sticka vassa sporrar i mellan revbenen på sin partner när den inte gör som vi vill är INTE något som får någon motiverad.

Om man då kommer till en punkt i sin träning med hästen att man efter många års idogt arbete och positiv förstärkning inte får en mer samlad piaff eller uttrycksfullare slutor - bör man då verkligen ta på sig längre sporrar, få en människa att ställa sig bakom med långpisken och då med hot om smärta pressa hästen över sin egentliga förmåga?


Rent spontant kan jag känna att om det är så viktigt att tävla i de högsta klasserna bör man nog satsa på att tävla i de högsta klasserna i någon annan idrott där det inte är levande djur inblandade.



Kärleken till dig är större än allt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar