måndag 23 april 2018

Årsdebut och bettfobi

Inte nog med att man har en häst man inte kan rida med sporrar på som en normal dressyrryttare, inte heller kan man knöla in ett bett i munnen på hästen och hon är tyst och nöjd. Nähärrå. Fröken Pippilotta visar nämligen å det bestämdaste att det inte alls är naturligt och bekvämt för en häst att gå runt med en järnpinne i munnen och en ryttare som sliter och drar i andra änden. Otacksamma hästjävel. Hon får ju mat liksom? Var lite nöjd då för fan.

...

Jag har inte ridit Pippi med enbart bett på ett halvår (av ovannämnda anledning) (fast hon är ingen hästjävel utan mitt hjärtegryn) (hoppas ni förstår sarkasm) och tyckte att det var en bra idé att köra på bett enbart på tävlingsdagen. Yolo är tydligen mitt förnamn. Men vad ska man göra när dressyrsporten lever på 1800-talet och inte tillåter (!) hästvänliga huvudlag? Jag vill inte rida omkring på något hon inte är bekväm med förutom i absoluta nödfall. Och tävlingsreglementet framkallar helt uppenbart ett av dessa nödfall.

Vi kan säga såhär, att en häst som har typ bettfobi reagerar inte skitbra på att helt plötsligt bli riden på bara bett utan livlinan (aka sidepullet). Sagda häst får ganska mycket problem med att slappna av och fokusera på vår kommunikation då. Jag behöver nog inte förklara att man har ett ganska stort problem när kommunikationen är avklippt och man ska styra in i en intermediaire II.

Vi landade på ca 60,5 % i båda klasserna med mååånga missar och det är jag nöjd med efter omständigheterna. Pippi gjorde verkligen det bästa hon kunde i rådande situation. Jag får bara försöka tygla mig (ha-ha) och inte bli frustrerad över att inte kunna visa upp ens hälften av vad vi kan.

ÄN.

Our time will come.

Förevigad i första piaffen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar