lördag 28 april 2018

Grand Prix till varje pris?

Jag brukar säga till folk som tvivlar på sig själv och sin hästs förmåga att alla hästar kan gå medelsvår B i dressyr. ALLA. De rörelser och den samlingsgraden som efterfrågas på den nivån är något som är helt naturligt för alla hästar. Enkla byten, skolor, och något enstaka galoppombyte är något som, enligt mig i alla fall, bör ingå i varje hästs grundutbildning - oavsett tävlingsgren. Om man nu tävlar över huvud taget, det vill säga. Kommer man över Msv B och upp i svår klass, Intermediaire I (där helpiruetter och byten i vartannat ingår), har troligtvis en del sållats bort, men långt ifrån så många som man kanske tror. Jag skulle säga att om alla hästar kan gå Msv B kan nog många hästar gå Int I.

En del kommer säkert att protestera nu. I så fall skulle ju inte ekipage stanna på en klass under Msv B och vi skulle ha många fler ekipage i Int I, eller? Nej, inte nödvändigtvis. Det finns många anledningar till varför ett ekipage inte kommer längre än en viss punkt och maxkapacitet är sällan en av dem. En häst som har bara har kapacitet för Msv B kanske man inte lägger tio års konsekvent träning på att få dit. En häst som inte visar några tecken på att kunna lära sig piaff kanske man inte satsar på mot de högsta klasserna. Ryttaren som sitter på hästen med svårklasskapacitet kanske inte alls har de ambitionerna själv, eller är beredd att lägga ner det enorma arbete som krävs. In conclusion skulle jag vilja säga att de flesta ryttare sitter på hästar med långt mycket mer kapacitet än de själva tror.

Däremot i klasserna från Int A och uppåt, där piaff, passage och byten i varje kommer in, har givetvis inte alla hästar det som räcker till. Det kan vara antingen rent fysiologiskt, där hästen inte är byggd på ett sätt som underlättar för dessa extremt samlande rörelser, eller mentalt. Även fast en del människor har fysiska förutsättningar för att bli elitidrottare är det extremt få som har viljan och pannbenet - samma sak med hästar.

Förutom, vilket många verkar glömma, att det inte är hästarna som har valt att bli elitidrottare. Det är vi ryttare som har bestämt det. Därför måste VI ha viljan hos en elitidrottare och det är VI som måste motivera våra hästar till att utföra det vi vill. Och att sticka vassa sporrar i mellan revbenen på sin partner när den inte gör som vi vill är INTE något som får någon motiverad.

Om man då kommer till en punkt i sin träning med hästen att man efter många års idogt arbete och positiv förstärkning inte får en mer samlad piaff eller uttrycksfullare slutor - bör man då verkligen ta på sig längre sporrar, få en människa att ställa sig bakom med långpisken och då med hot om smärta pressa hästen över sin egentliga förmåga?


Rent spontant kan jag känna att om det är så viktigt att tävla i de högsta klasserna bör man nog satsa på att tävla i de högsta klasserna i någon annan idrott där det inte är levande djur inblandade.



Kärleken till dig är större än allt. 

måndag 23 april 2018

Årsdebut och bettfobi

Inte nog med att man har en häst man inte kan rida med sporrar på som en normal dressyrryttare, inte heller kan man knöla in ett bett i munnen på hästen och hon är tyst och nöjd. Nähärrå. Fröken Pippilotta visar nämligen å det bestämdaste att det inte alls är naturligt och bekvämt för en häst att gå runt med en järnpinne i munnen och en ryttare som sliter och drar i andra änden. Otacksamma hästjävel. Hon får ju mat liksom? Var lite nöjd då för fan.

...

Jag har inte ridit Pippi med enbart bett på ett halvår (av ovannämnda anledning) (fast hon är ingen hästjävel utan mitt hjärtegryn) (hoppas ni förstår sarkasm) och tyckte att det var en bra idé att köra på bett enbart på tävlingsdagen. Yolo är tydligen mitt förnamn. Men vad ska man göra när dressyrsporten lever på 1800-talet och inte tillåter (!) hästvänliga huvudlag? Jag vill inte rida omkring på något hon inte är bekväm med förutom i absoluta nödfall. Och tävlingsreglementet framkallar helt uppenbart ett av dessa nödfall.

Vi kan säga såhär, att en häst som har typ bettfobi reagerar inte skitbra på att helt plötsligt bli riden på bara bett utan livlinan (aka sidepullet). Sagda häst får ganska mycket problem med att slappna av och fokusera på vår kommunikation då. Jag behöver nog inte förklara att man har ett ganska stort problem när kommunikationen är avklippt och man ska styra in i en intermediaire II.

Vi landade på ca 60,5 % i båda klasserna med mååånga missar och det är jag nöjd med efter omständigheterna. Pippi gjorde verkligen det bästa hon kunde i rådande situation. Jag får bara försöka tygla mig (ha-ha) och inte bli frustrerad över att inte kunna visa upp ens hälften av vad vi kan.

ÄN.

Our time will come.

Förevigad i första piaffen.

torsdag 19 april 2018

Konsten att rida utan sporrar

Om nu någon (mot förmodan) fick sig en liten tankeställare av mitt förra inlägg och vill testa sporrfri dressyrträning är det ett antal saker man bör vara medveten om. Man kunde ju tro att det var så enkelt som att bara plocka bort sporrarna och så fungerade allt som innan.

Sorry för att jag nu kommer att krossa den illusionen.

Till en början kommer det givetvis att vara förfärligt frustrerande. Det kommer att kännas som att någon har huggt av en benen och att hästen plötsligt blev totalt "skänkeldöv". Ingenting fungerar. Hästen blir "trög, lat och dum". "Lyssnar inte". Och så slänger man på sig sporrarna igen och tvångsmetoderna fortsätter.

För att undvika detta scenario och komma till den punkt då man lägger an en lätt, sporrfri skänkel kanske 2-3 gånger på ett helt ridpass (yes, inga underdrifter) måste man lite grann börja om från början. Tänk första gångerna man sitter upp på en unghäst: den nivån. Total, hundraprocentig, renodlad hjälpinlärning. Det är ju faktiskt en helt ny hjälp, ett nytt "kommando", som ska läras in. Utan sporrar blir hjälpen så vansinnigt mycket mindre än den var innan. Därför måste vi få hästen otroligt mycket mer uppmärksam på skänkeln. Hästen måste vara så fokuserad på när nästa skänkelhjälp kan tänkas komma att den helt enkelt inte har tid att fokusera på något annat. DET är att vara "framme för skänkeln", eller, bättre uttryckt, "redo att gå fram".

Detta utvecklar vi genom att börja i skritt, lägga an en så lätt skänkel att bara en uppmärksam häst hade känt av den. Reagerar hästen framåt ger man den orimligt mycket beröm. Händer ingenting får man göra hästen uppmärksam på att man faktiskt försöker kommunicera något. Denna korrektion ska agera som ett litet wakeup call. Detta kan vara en liten dutt med spöt (obs, LITEN) eller en lite kraftigare dutt med skänkeln. Går hästen då fram - beröm. Och upprepa. Upprepa. Upprepa. När detta fungerar i skritt går man över i trav och galopp med exakt samma, konsekventa tänk. Lätt skänkel - reaktion. Ingen reaktion - korrektion. Svårare än så är det inte.

I teorin, alltså.

Alla hästar brukar vara med på noterna efter så lite som en långsida i skritt. Det svåra är att bibehålla tänket när man ska göra annat sen, vilket egentligen inte är konstigt alls. Det ÄR en stor omställning för oss som ryttare att inte använda benen i tid och otid. En lätt skänkel + beröm ska ju nämligen enbart användas när man önskar en reaktion framåt. Aldrig annars. På så vis får vi en uppmärksam häst som faktiskt VILL gå fram - utan att vara tvingad till det. Och helt plötsligt inser man att man knappt behöver använda benen över huvud taget.

Att befästa denna procedur kommer visserligen att ta ett par månader av konsekvent träning. Men det är så jävla värt det så det finns inte.


tisdag 17 april 2018

Nej, din häst är inte "trög"

Jag har min knäppa, härliga Pippi att tacka för så otroligt mycket. Bland annat att hon, under de sex år vi har haft tillsammans, har visat mig på så många plan vad som är rätt och fel. Hon kan inte bita ihop och härda ut tveksamma träningsmetoder, som väldigt många hästar faktiskt gör. Istället blir det totalpanik loco bananaz om hon inte känner sig 100 % bekväm. Då blir det helt plötsligt väldigt svart på vitt om det man sysslar med är bra eller inte. Sporrar var en sådan sak. 

Att rida med sporrar är så otroligt normaliserat i dagens dressyrsport. Under de år då det har varit tillåtet att rida utan sporrar (vilket förvisso inte är så många...) har jag inte sett en enda ryttare utan sporrar i de högre klasserna. Som barn blir man indoktrinerad i att sporrar är coolt och häftigt och att man på något vis har tagit ett stort kliv uppåt i sin ridkarriär om man får börja rida med SPORRAR. Wow liksom. Jag har givetvis också varit en av de kidsen. Jag red Pippi med sporrar också, de första tre-fyra åren. Att jag tog på mig sporrar innan ett ridpass var inget jag någonsin reflekterade över. Det var bara så man gjorde. 

En häst har väldigt, väldigt känslig hud. Som alla vet känner hästen när en fluga landar på den. Man kan lägga ett lätt finger på hästen och den känner detta direkt. En häst känner därför minsta lilla snuddning med hälen eller vaden som vi gör. Ändå sitter nästintill varenda människa med skarpa metallpiggar på fötterna och petar (eller, i värsta fall, hackar) hästen, ofta så mycket som i varenda steg hästen tar. Tänk efter - med den känsliga huden hästen har är det fullständigt onödigt. Om det nu inte är så att man måste, med smärta och obehag, tvinga hästen till att göra det man vill. Är det den ridningen man vill utöva, absolut. Men annars - varför?

"Min häst reagerar inte på skänkeln om jag tar av mig sporrarna", säger folk till mig då.

Det är för att den inte är lärd att en lätt, sporrlös skänkel ska generera en reaktion framåt. Så enkelt är det. Hästen känner givetvis din lilla hjälp, precis som den känner flugan. Men den vet inte vad det betyder, ser ingen anledning till att reagera och därför reagerar den inte. Jag upprepar: detta är en utbildningfråga. Din häst är inte "lat". Den behöver bara läras om och uppmuntras till att göra rätt. Men, gott folk - mer om detta i nästa inlägg.

Foto: Lovisa Melin

torsdag 12 april 2018

Tävla eller inte tävla?

Årets första tävling närmar sig. Och jag sitter och funderar på om jag verkligen ska göra detta eller inte.

Jag har alltid varit första klassens tävlingsmänniska. Detta är ju ett vanligt karaktärsdrag hos människor med röd personlighet; ni som läst Omgiven av idioter vet vad jag menar. Älskar att tävla, älskar att vinna, hatar att förlora. Under mina yngre år skulle jag ställa upp i exakt alla tävlingar som kom min väg. Priset tar ändå den gången då jag ställde upp i en ätartävling med MumsMums (ja, ni vet, såna där mjuka kokosbollar).

Och jag hatade verkligen MumsMums.

Gör man en sån grej är man helt enkelt riktigt jävla sugen på att vinna.

Detta blev givetvis inte annorlunda när jag började tävla med hästar. Min känsla efter en utförd prestation var helt avhängig resultatlistan, procenten, tiden eller rosetten. Inte själva prestationen i sig. Samtidigt trodde jag ju verkligen att det jag sysslade med i förlängningen skulle ta mig till toppen i de högsta klasserna. Det tankesättet gör allting avsevärt enklare. Rosett = på väg åt rätt håll. Inte rosett = gör om gör rätt.

Insikten om att det verkligen inte är så har helt klart komplicerat saker och ting.

Ibland känner jag mig otroligt uppgiven över hela systemet. Eftersom nu vissa ridsätt och träningsmetoder hyllas och premieras, som jag aldrig i livet tänker ställa mig bakom, vad är det då för idé att jag trycker på "anmäl" i tävlingsdatabasen? Jag vet ju redan på förhand att vi inte kommer att vara med och slåss bland placeringarna. Även om vi skulle göra vår livs prestation skulle alltid någon med hopdragen nacke, sänkt rygg, stirrande blick, vidöppen mun, släpande bakben och sprättiga framben komma och slå oss på fingrarna så det stänkte om det. Och det på grund av att bedömningen inte följer ens det reglemente som finns. Än mindre tänker en millisekund på hästens vilja och välmående.

Samtidigt måste ju NÅGON visa att det faktiskt går att tävla på högsta nivå utan press, stress och tvång... och då får väl det vara en anledning nog.

En vecka kvar till årets första starter. Vi lär inte vinna men vi kan fortfarande göra en prestation som gör mig stolt över det jag står för.

Foto: Lovisa Melin