tisdag 13 mars 2018

Det var så det började

Jag satt tyst i bilen på väg hem. Tankarna malde. Bak i transporten stod min älskade vän, hon som kämpar varje dag för mig. Hon som lever för att få beröm av mig. Hon som älskar att känna sig duktig och gör allt för vara det. Och ändå hade jag missbrukat det förtroendet hon ger mig. Jag insåg det, där och då.  Mitt ansvar gentemot henne, att göra de bästa valen för henne varje dag, varje ridpass, hade jag sumpat i tron på att det är såhär det ska vara. Men oavsett mina tidigare godtrogna misstag och tillit till fel människor som lett mig i fel riktning gjorde jag ändå det enda jag kunde göra den där dagen. Jag satte ner foten. Om det är såhär det ska vara - så tänker inte jag vara med längre. Om detta är dressyr tänker jag inte rida dressyr mer. Om det är detta som verkligen krävs tänker jag aldrig mer satsa mot de högsta klasserna igen.

Nu har det ju visserligen, som tur är, visat sig att så inte alls är fallet. Snarare tvärtom. Att bygga sin träning på positiv förstärkning, kommunikation och teamwork, utan minsta lilla spår av press, tvång och våld, har gett mig så otroligt mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat ana. Dessutom har det ju, onekligen, tagit mig till Grand Prix i dressyr. Om vi bara tar tiden att stanna upp, lyssna på våra hästar och analysera vad de försöker förmedla till oss kan vi bygga ett samspel som försätter berg. Det är en starkare förstärkning än alla spön och sporrar i världen. 

Men egentligen var det inte alls så det började. Det hela började långt mycket tidigare än den där dagen för några år sedan. Det är snarare en skavande känsla i kroppen som under årens lopp har växt sig starkare och starkare om att det som så många ryttare och hästägare håller på med inte är rätt. De konventionella träningsmetoderna är inte rätt. Det håll vår sport utvecklas åt är inte rätt. Det som alltför ofta premieras på tävlingsbanan är inte rätt. Och någon måste stå upp för det som inte är rätt. It might just as well be me. För våra levande djurs skull. För deras skull, som ställer upp för oss i alla lägen. Nu hörni. Nu ställer jag upp för er. 

4 kommentarer:

  1. Åh, jag är verkligen helt på samma linje. Det är vår förbannade plikt att göra träning lustfylld och rolig för hästarna, UTAN hårda metoder. Jag fick en gång möjligheten att träna för en ganska känd svensk elitryttare. Det var det värsta jag varit med om, det kändes i princip som att jag hade våldtagit Lillen efteråt. Jag grät nästan i transporten och bad honom tusen gånger om förlåtelse. Jag ångrar mig så att jag inte där och då sa: "Fast vet du, så här vill inte jag rida!", packade ihop och gick ut. Jag antar att "respekten" för namnet hindrade mig. När jag sedan gick tillbaka in för att få kvitto och såg nästa ekipage fick jag bita mig i kinden för att inte kraftigt (och högljudt) ifrågasätta träningsmetoden på den stackars, stackars sönderstressade hästen som jagades med långpisk för att göra byten medan ryttaren egentligen borde ha tränat sits, balans och koordination. Jag mådde så dåligt efter det.
    Hälsa Pippi från Lillebror :) Kram Åsa

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag känner igen mig i vartenda ord... Detta har jag dessutom upplevt mer fler än en tränare. Sista gången sa jag ifrån och detta mottogs inte direkt väl. Man blir lika ledsen varje gång man hör om något sånt här, men jag är övertygad om att du och jag är långt ifrån ensamma om att ha upplevt detta. Tyvärr. Och det är just normaliseringen av våldsridningen som jag verkligen känner att jag vill belysa och föra fram i ljuset. För det är helt jävla sjukt.
      Men även om vi (såklart) får må dåligt över att ha utsatt våra hästar för något sånt under något enstaka ridpass tror jag att det är viktigt att vi inte lägger för mycket skuld på oss själva. Det är inte lätt att sätta sig emot stora auktoriteter, och nu vet vi ju var vi står och att vi aldrig kommer att försätta oss i den situationen igen.
      Pippi hälsar tillbaka till fina Lillen. Hoppas få träffa er på någon tävling i år! Kram

      Radera
  2. Åh vad jag både blir glad och ledsen av att läsa den här texten. Det är så sorgligt att det blivit så här och att tävlingsdressyr blivit mer av cirkuskonster byggda på våld och tvång. För mig är det inte dressyr, för mig är dressyr ett samspel i harmoni mellan häst och ryttare där kommunikationen är så osynlig och mjuk som möjligt. Efter att klättrat i klasserna och tagit mig upp till toppen ville jag bara mer och mer därifrån när jag insåg vilken ridning det "krävde". Det är inte så jag vill rida. Jag tänkte lägga ner och jag tvekar än idag på om jag ska rida och framförallt tävla dressyr när det ser ut som det gör idag. Men jag inser att det finns fler som tänker som jag och när man ser ryttare som Charlotte och Carl på absoluta världseliten med deras ridning och hästhållning känner jag hopp. Och att få läsa dina tankar om det här får jag ännu mera hopp! Jag kommer numera se till att välja vilka jag vill bli inspirerad av och lyssna på, och gå min väg som iallafall försöker vara så rättvis och sund mot hästarna jag bara kan vara. Tack för att du delar med dig och förespråkar i vad som i mina ögon är och ska vara dressyr :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för din kommentar :)

      Jag känner precis så och man pendlar verkligen mellan hopp och förtvivlan. Samtidigt verkar det finnas fler än man tror som tycker som du och jag, men som inte är offentliga personer på det viset och vars åsikter och synsätt därför aldrig kommer fram. Men om tillräckligt många ifrågasätter kanske det kan bli en skillnad någon gång i framtiden. För hästarnas skull får vi verkligen hoppas att det blir så. Tack så mycket, det värmer verkligen :)

      Radera