tisdag 13 mars 2018

Det var så det började

Jag satt tyst i bilen på väg hem. Tankarna malde. Bak i transporten stod min älskade vän, hon som kämpar varje dag för mig. Hon som lever för att få beröm av mig. Hon som älskar att känna sig duktig och gör allt för vara det. Och ändå hade jag missbrukat det förtroendet hon ger mig. Jag insåg det, där och då.  Mitt ansvar gentemot henne, att göra de bästa valen för henne varje dag, varje ridpass, hade jag sumpat i tron på att det är såhär det ska vara. Men oavsett mina tidigare godtrogna misstag och tillit till fel människor som lett mig i fel riktning gjorde jag ändå det enda jag kunde göra den där dagen. Jag satte ner foten. Om det är såhär det ska vara - så tänker inte jag vara med längre. Om detta är dressyr tänker jag inte rida dressyr mer. Om det är detta som verkligen krävs tänker jag aldrig mer satsa mot de högsta klasserna igen.

Nu har det ju visserligen, som tur är, visat sig att så inte alls är fallet. Snarare tvärtom. Att bygga sin träning på positiv förstärkning, kommunikation och teamwork, utan minsta lilla spår av press, tvång och våld, har gett mig så otroligt mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat ana. Dessutom har det ju, onekligen, tagit mig till Grand Prix i dressyr. Om vi bara tar tiden att stanna upp, lyssna på våra hästar och analysera vad de försöker förmedla till oss kan vi bygga ett samspel som försätter berg. Det är en starkare förstärkning än alla spön och sporrar i världen. 

Men egentligen var det inte alls så det började. Det hela började långt mycket tidigare än den där dagen för några år sedan. Det är snarare en skavande känsla i kroppen som under årens lopp har växt sig starkare och starkare om att det som så många ryttare och hästägare håller på med inte är rätt. De konventionella träningsmetoderna är inte rätt. Det håll vår sport utvecklas åt är inte rätt. Det som alltför ofta premieras på tävlingsbanan är inte rätt. Och någon måste stå upp för det som inte är rätt. It might just as well be me. För våra levande djurs skull. För deras skull, som ställer upp för oss i alla lägen. Nu hörni. Nu ställer jag upp för er.