måndag 3 september 2018

Hippson uppmärksammar förbundets icke-motivering

Nu har även tidningen Hippson uppmärksammat att förbundet inte kan motivera sitt avslag till min dispensansökan om att få tävla med kombinerat bett och bettlöst. Det är extra roligt (eller ja, tragiskt är det väl egentligen. Ironiskt på sin höjd) att Hippson har sökt förbundet under flera veckors tid, men inte heller (!) lyckats få något svar. Intressant...

Som någon kommenterade: Dags för förbundet att, typ, avgå?

HÄR kan ni läsa artikeln i sin helhet.


måndag 13 augusti 2018

Hopp om dressyrens framtid

Jag måste säga att jag är lite chockad. Imponerad. Överväldigad. När jag spred det senaste inlägget om mitt omotiverade dispensavslag hade jag aldrig kunnat räkna med den enorma responsen som jag fick; inte heller hade jag rimligtvis trott att bettlös dressyr kunde väcka så mycket känslor i Hästsverige.

Särskilt eftersom jag inte ens sökte dispens för att få tävla bettlöst. Men ändå.

Den ilska som väcktes, dels över hur förbundet hanterade min ansökan och dels över de regler som stenhårt hålls fast vid trots avsaknaden av rimliga argument emot bettlöst dressyrtävlande, gör mig faktiskt hoppfull. För att förändra uppfattningen om att dressyr måste inbegripa tvångsmetoder och istället visa att det kan bygga på samspel och kommunikation, med mindre kontrollerande utrustning, måste först och främst denna mindre kontrollerande utrustning tillåtas. Vi måste få kunna visa vilken fantastisk dressyr som kan utföras på hästens villkor. Först då kommer det att bli tydligt vilka som absolut inte utför dressyr i samtycke och harmoni.

Även om vägen är otroligt lång att gå för att förändra saker inom dressyren och arbeta in ett hästvänligt tänk känns det som att människor börjar höja sina röster nu. När tillräckligt många skriker tillräckligt högt kan det tillslut inte ignoreras. Vi måste helt enkelt fortsätta att kriga, bråka, göra oss obekväma och lyfta upp det som andra helst vill blunda för. När kraven om regeländringar bankar förbundet på dörren kan de inte längre gömma sig under mattan och hoppas att vi går om ingen öppnar. För vi går inte.

Vissa höll med mig i sak, men tyckte att man mer borde acceptera läget och låta eventuella förändringar jobbas in mer långsiktigt istället för att föra öppet krig. Jag ser inte riktigt hur jag som enskild privatperson skulle kunna ändra på den saken, oavsett hur mycket jag än bråkar. Men det som sker inom dressyren är i mångt och mycket legaliserade versioner av djurplågeri, med en sport där i alldeles för många fall framgången bygger på tvång, våld och kontroll. Så länge hästar far illa tänker jag inte vara tyst och stryka förbundet medhårs och hoppas att allting ändrar sig av sig självt. För det händer inte.


måndag 6 augusti 2018

Ingen dispens beviljas för hästens välmående

I raden av saker som ridsportförbundet upprätthåller och blundar för, som resulterar i att hästarna kommer till skada, har jag ett väldigt talande exempel som jag vill dela med mig av. Med tanke på förbundets inställning till bettlös dressyr kom deras reaktion och beslut förvisso inte som någon chock, men att så svart på vitt få besked om det faktum att det är viktigare att upprätthålla regler som totalt saknar syfte än att arbeta för hästarnas välfärd bekräftade faktiskt mina värsta farhågor.

För några månader sedan sökte jag dispens för att få tävla, inte helt bettlöst, utan med ett kombinerat bett och nosdel (liknande det som är tillåtet i banhoppning) (bild finns längre ner om förklaringen var oklar). Genom att söka dispens för ett huvudlag där det finns en tygel till ett bett samtidigt som det finns en tygel till en bettlös nosdel dementeras faktiskt samtliga "argument" som används mot att tävla bettlöst. Samtidigt kan jag avgöra hur mycket vikt jag lägger på tygeln och därmed avlasta trycket från min känsliga hästs mun, vilket är en förutsättning för att få henne helt avspänd och därmed prestera optimalt (eller över huvud taget).

Min dispensansökan löd såhär:

"Jag söker dispens om att få tävla hästen Penelope (licensnummer 277026) i dressyr på ett kombinerat huvudlag, där en tygel går till ett godkänt bett och en tygel går till ett bettlöst alternativ. 

 Hästen har som unghäst fått psykologisk trauma av bettet, vilket gör det mycket svårt för hästen att acceptera kontakten på enbart bett. När man däremot har en tygel till ett bettlöst alternativ och en tygel till bettet fungerar det utmärkt, eftersom trycket då blir fördelat över både nosryggen och munnen. Hästen känner då sig trygg och kommer till en jämn, lätt och bärig kontakt på bettet. Resultat blir en lugn, mjuk och lösgjord häst som för första gången är förtroendefull för bettet. 

Idag är hästen 11 år och tävlar på Intermediaire II/Grand Prix-nivå med blandade resultat på grund av detta trauma. Det är en lovande häst med mycket potential som förtjänar att få visa upp sina fantastiska kvalitéer på tävlingsbanan, men detta kommer bara att kunna ske under rätt förutsättningar. Kombinationshuvudlaget möjliggör i det här fallet att hästen kommer till acceptans av bettet och kan visa upp sin fulla potential. Dressyrens mål och riktlinjer, enligt TR II, om att ”korrektheten och kvalitén i utbildningen visar sig genom accepterande av bettet med eftergift och genomsläpplighet utan spänning eller motstånd”, blir då något som fortfarande uppfylls eftersom hästen har ett godkänt bett i munnen. I hoppning är dessutom dessa typer av kombinerade huvudlag tillåtna, varpå det inte föreligger någon säkerhetsrisk vid tävling eller hantering på tävlingsområdet. 

I dressyrens code of conduct står det att ”hästens hälsa och välfärd måste garanteras vid all hantering av hästen”. Detta är inte möjligt för den här hästen om enbart bett kan användas. Samtidigt är det väldigt synd på en så ung, lovande dressyrtalang att aldrig kunna komma till sin rätt i Grand Prix på grund av rådande bestämmelser."



Gissa vad svaret blev? Avslag. Förstås. Utan motivering. 

Som ni kanske redan har räknat ut är inte jag en person som finner mig i saker hur som helst och ett avslag på en dispensansökan måste faktiskt ha en rimlig motivering. Eller åtminstone någon motivering över huvud taget. Därför skrev jag till förbundet och krävde motivering, alternativt pengarna tillbaka.

Nedan följer vår mejlkonversation.



Detta var svaret jag fick tillbaka:



Observera här att jag inte någonstans i min ansökan skrev att det var tvunget att vara LG bridle som det bettlösa alternativet, bara NÅGOT bettlöst alternativ. (...)

Jag nöjde mig således inte alls med det svaret.


Varpå jag får detta tillbaka:


Nej, det är väl ingen som tror att en ansökan är lika med ett godkännande? Det enda jag begär är en MOTIVERING till avslaget, goddamnit.


Svaret på detta blev:



Va?

På vilket sätt är detta en motivering? På vilket sätt har detta med saken att göra över huvud taget?

Ungefär här kände jag att poängen hade gått fram.

Det finns ingen motivering. Därför kan de inte ge mig någon.

Inget undantag kan ges för att en häst ska kunna tävla dressyr i välbefinnande och harmoni. Anledningen? Det finns ingen anledning. Det som däremot finns är REGLER - men det är regler med total avsaknad av rimligt syfte.

Och eftersom det inte är tillåtet att tävla bettlöst måste vi ju hålla på de heliga REGLERNA som är skrivna i sten. Skitsamma om hästarna far illa. Skitsamma med all ny forskning som visar hur stressade hästar generellt är av bettet och vilka permanenta munskador alldeles för många har. Reglerna ska upprätthållas. På hästarnas bekostnad. Kosta vad det kosta vill. 





onsdag 1 augusti 2018

Godkänt att tävla bettlöst 2019?

För någon månad sedan publicerades de föreslagna ändringarna av dressyrens tävlingsreglemente inför nästkommande år. Folk taggade mig hejvilt i kommentarer på Facebook och Instagram i inlägg som rubricerats med "bettlöst tillåtet på dressyrtävling". Med tanke på det enorma motstånd som ständigt möter oss stackars ensamma satar som förespråkar bettlös dressyr - för att inte tala om alla stackars hästar som hade mått otroligt mycket bättre utan järnpinne i munnen - var jag föga entusiastisk när jag öppnade och läste förslagen i detalj. 

Min skepsis var, givetvis, inte obefogad. 

Det förslag som förbundet har publicerat handlar om att sidepull (och ingen annan bettlös variant) skulle vara tillåtet i enskilda tävlingar, på lokal nivå, i enskilda klasser med enskild framridning. Runt denna avskilda framridning, där alltså inga bett-tävlande ekipage får vistas och därmed slipper utsättas för alla skenande vildhästar utan bett i munnen, ska det finnas ett ordentligt staket - för att nyss nämnda vildhästar inte ska kunna hoppa ut och attackera alla andra oskyldiga människor och hästar. 

Förlåt. Nu är jag sarkastisk igen. Men det här förslaget är så in i helvetes jävla korkat att jag faktiskt inte kan låta bli.

Jag undrar om dressyrsektionen över huvud taget har tänkt tanken att ta sig en titt i hoppningens reglemente och de bettregler som råder där. Hade de gjort det så hade de upptäckt att hoppsan, i hoppning får man tävla bettlöst på ALLA nivåer, i SAMMA klass som alla andra och utan "avskild" framridning. Väldigt märkligt att inte hopphästar anses inte vara okontrollerade vilddjur utan bett i munnen. Det måste vara någon allvarlig genetisk defekt som har drabbat just hästar som tävlar i dressyr.

Förutom, förstås, att alla givetvis är mycket väl medvetna om att bettlöst är tillåtet i hoppning.

Det här "förslaget" speglar så väl den rädsla och förändringsfientlighet som råder inom dressyrsporten. Framförallt speglar det den motvilja mot att göra dressyren behaglig för hästen som genomsyrar exakt allt i hela sporten. Visst - sparka med stjärnsporrarna, dra stenhårt i kandaret, spänn nosgrimman så hästen inte kan andas och slå den med spöet på framridningen. Ingen kommer att döma dig för det. Men tävla dressyr BETTLÖST? Visa att det går att rida Grand Prix UTAN BETT? Vad skulle det då säga om alla kandarälskande sporrhackare som hela etablissemanget stryker medhårs allt vad de orkar? Så kan vi ju givetvis inte ha det. Vi låtsas därmed som att dressyrhästar utan bett är livsfarliga monster, att domare inte kan bedöma en hästs bärighet utan järnpinne i munnen och att det inte går att rida bettlöst över LA-nivå. Dessutom kan ingen djurrättsaktivist påstå att det inte är tillåtet med bettlöst, för nu är det faktiskt tillåtet! HA!

Sen att reglerna har gjorts så jävla krångliga att inte en enda bettlös tävling kommer att anordnas är ju en annan sak. En olycksalig slump, givetvis. Men det är faktiskt tillåtet att tävla bettlöst. Ingen kan komma att säga något annat. 

Screenshot på bettlös passage. Undra vilken rörelse i lokal LA det är?

onsdag 2 maj 2018

Den objektiva analysen

Det är dags för mig och familj (minus sambo denna gång) att ta lastbilen och puttra ner till Blekinge igen. Bara resan ner slukar i princip hela dagen. Men visst. Det är inget ovanligt fenomen. Jag vet folk som åker härifrån (Schlätta, eller på rikssvenska Skaraborg) ner till Skåne varje vecka eller typ Tyskland och Danmark i vissa förekommande fall. Jag antar därför att jag ska vara glad för att min tränare (numera) åtminstone bor i samma land som jag. Även om två träningar i praktiken äter upp mer än två dygn. Helst hade jag givetvis haft hans röst i örat under varje ridpass, men som det är nu får jag nöja mig med två pass i månaden. Att träningen blir så sporadisk gör givetvis att vi inte kommer framåt i den takt vi annars hade gjort, men tyvärr finns det inget alternativ.

Jag får kämpa på i min ensamhet och försöka att göra rätt analys själv och inte bli carried away - oavsett om det går "bra" eller "dåligt". Går det "bra" blir jag ivrig och vill "få till" det, varpå jag slutar vara analytisk. Går det "dåligt" blir jag frustrerad och en frustrerad ryttare är verkligen inte kapabel till objektivitet. Att hålla känslorna utanför är nog det svåraste jag tampas med. Samtidigt vet jag att det (enda!) som tar oss vidare är konsekvent utförande av den objektiva analysen. Hålla en neutral, avspänd position i sadeln, utföra en hjälp åt gången, i hjärnan protokollföra vad som sker och därefter ge beröm eller korrigera. Samma konsekventa tänk, vad jag än gör, vad som än händer, från sekunden jag sätter mig i sadeln tills dess att fötterna dunsar i backen.

Sen hur lätt det där är att upprätthålla 365 dagar om året, när man är trött, grinig, sur, irriterad, har mens, har tjafsat med kollegan, är upprörd över alla orättvisor, har träningsvärk och månen har en ogynnsam position på himlavalvet - det kan man verkligen fråga sig.

Pippi, Ella och alla framtida hästar jag kommer att ha - jag ber om ursäkt för alla kommande ridpass där jag inte kommer att vara on top och leverera en kontrollerad, reaktionssnabb kropp och en knivskarp hjärna.

Men när jag har Pers ögon på mig blir allting faktiskt alltid lite lättare.

Jag ser fram emot kommande två dagars träningar!


Häst som troligtvis njuter av att vara ensam i lådan för en gångs skull (och inte ha en uttråkad bebis bredvid sig som konstant hittar på hyss exakt hela resan). 

lördag 28 april 2018

Grand Prix till varje pris?

Jag brukar säga till folk som tvivlar på sig själv och sin hästs förmåga att alla hästar kan gå medelsvår B i dressyr. ALLA. De rörelser och den samlingsgraden som efterfrågas på den nivån är något som är helt naturligt för alla hästar. Enkla byten, skolor, och något enstaka galoppombyte är något som, enligt mig i alla fall, bör ingå i varje hästs grundutbildning - oavsett tävlingsgren. Om man nu tävlar över huvud taget, det vill säga. Kommer man över Msv B och upp i svår klass, Intermediaire I (där helpiruetter och byten i vartannat ingår), har troligtvis en del sållats bort, men långt ifrån så många som man kanske tror. Jag skulle säga att om alla hästar kan gå Msv B kan nog många hästar gå Int I.

En del kommer säkert att protestera nu. I så fall skulle ju inte ekipage stanna på en klass under Msv B och vi skulle ha många fler ekipage i Int I, eller? Nej, inte nödvändigtvis. Det finns många anledningar till varför ett ekipage inte kommer längre än en viss punkt och maxkapacitet är sällan en av dem. En häst som har bara har kapacitet för Msv B kanske man inte lägger tio års konsekvent träning på att få dit. En häst som inte visar några tecken på att kunna lära sig piaff kanske man inte satsar på mot de högsta klasserna. Ryttaren som sitter på hästen med svårklasskapacitet kanske inte alls har de ambitionerna själv, eller är beredd att lägga ner det enorma arbete som krävs. In conclusion skulle jag vilja säga att de flesta ryttare sitter på hästar med långt mycket mer kapacitet än de själva tror.

Däremot i klasserna från Int A och uppåt, där piaff, passage och byten i varje kommer in, har givetvis inte alla hästar det som räcker till. Det kan vara antingen rent fysiologiskt, där hästen inte är byggd på ett sätt som underlättar för dessa extremt samlande rörelser, eller mentalt. Även fast en del människor har fysiska förutsättningar för att bli elitidrottare är det extremt få som har viljan och pannbenet - samma sak med hästar.

Förutom, vilket många verkar glömma, att det inte är hästarna som har valt att bli elitidrottare. Det är vi ryttare som har bestämt det. Därför måste VI ha viljan hos en elitidrottare och det är VI som måste motivera våra hästar till att utföra det vi vill. Och att sticka vassa sporrar i mellan revbenen på sin partner när den inte gör som vi vill är INTE något som får någon motiverad.

Om man då kommer till en punkt i sin träning med hästen att man efter många års idogt arbete och positiv förstärkning inte får en mer samlad piaff eller uttrycksfullare slutor - bör man då verkligen ta på sig längre sporrar, få en människa att ställa sig bakom med långpisken och då med hot om smärta pressa hästen över sin egentliga förmåga?


Rent spontant kan jag känna att om det är så viktigt att tävla i de högsta klasserna bör man nog satsa på att tävla i de högsta klasserna i någon annan idrott där det inte är levande djur inblandade.



Kärleken till dig är större än allt. 

måndag 23 april 2018

Årsdebut och bettfobi

Inte nog med att man har en häst man inte kan rida med sporrar på som en normal dressyrryttare, inte heller kan man knöla in ett bett i munnen på hästen och hon är tyst och nöjd. Nähärrå. Fröken Pippilotta visar nämligen å det bestämdaste att det inte alls är naturligt och bekvämt för en häst att gå runt med en järnpinne i munnen och en ryttare som sliter och drar i andra änden. Otacksamma hästjävel. Hon får ju mat liksom? Var lite nöjd då för fan.

...

Jag har inte ridit Pippi med enbart bett på ett halvår (av ovannämnda anledning) (fast hon är ingen hästjävel utan mitt hjärtegryn) (hoppas ni förstår sarkasm) och tyckte att det var en bra idé att köra på bett enbart på tävlingsdagen. Yolo är tydligen mitt förnamn. Men vad ska man göra när dressyrsporten lever på 1800-talet och inte tillåter (!) hästvänliga huvudlag? Jag vill inte rida omkring på något hon inte är bekväm med förutom i absoluta nödfall. Och tävlingsreglementet framkallar helt uppenbart ett av dessa nödfall.

Vi kan säga såhär, att en häst som har typ bettfobi reagerar inte skitbra på att helt plötsligt bli riden på bara bett utan livlinan (aka sidepullet). Sagda häst får ganska mycket problem med att slappna av och fokusera på vår kommunikation då. Jag behöver nog inte förklara att man har ett ganska stort problem när kommunikationen är avklippt och man ska styra in i en intermediaire II.

Vi landade på ca 60,5 % i båda klasserna med mååånga missar och det är jag nöjd med efter omständigheterna. Pippi gjorde verkligen det bästa hon kunde i rådande situation. Jag får bara försöka tygla mig (ha-ha) och inte bli frustrerad över att inte kunna visa upp ens hälften av vad vi kan.

ÄN.

Our time will come.

Förevigad i första piaffen.

torsdag 19 april 2018

Konsten att rida utan sporrar

Om nu någon (mot förmodan) fick sig en liten tankeställare av mitt förra inlägg och vill testa sporrfri dressyrträning är det ett antal saker man bör vara medveten om. Man kunde ju tro att det var så enkelt som att bara plocka bort sporrarna och så fungerade allt som innan.

Sorry för att jag nu kommer att krossa den illusionen.

Till en början kommer det givetvis att vara förfärligt frustrerande. Det kommer att kännas som att någon har huggt av en benen och att hästen plötsligt blev totalt "skänkeldöv". Ingenting fungerar. Hästen blir "trög, lat och dum". "Lyssnar inte". Och så slänger man på sig sporrarna igen och tvångsmetoderna fortsätter.

För att undvika detta scenario och komma till den punkt då man lägger an en lätt, sporrfri skänkel kanske 2-3 gånger på ett helt ridpass (yes, inga underdrifter) måste man lite grann börja om från början. Tänk första gångerna man sitter upp på en unghäst: den nivån. Total, hundraprocentig, renodlad hjälpinlärning. Det är ju faktiskt en helt ny hjälp, ett nytt "kommando", som ska läras in. Utan sporrar blir hjälpen så vansinnigt mycket mindre än den var innan. Därför måste vi få hästen otroligt mycket mer uppmärksam på skänkeln. Hästen måste vara så fokuserad på när nästa skänkelhjälp kan tänkas komma att den helt enkelt inte har tid att fokusera på något annat. DET är att vara "framme för skänkeln", eller, bättre uttryckt, "redo att gå fram".

Detta utvecklar vi genom att börja i skritt, lägga an en så lätt skänkel att bara en uppmärksam häst hade känt av den. Reagerar hästen framåt ger man den orimligt mycket beröm. Händer ingenting får man göra hästen uppmärksam på att man faktiskt försöker kommunicera något. Denna korrektion ska agera som ett litet wakeup call. Detta kan vara en liten dutt med spöt (obs, LITEN) eller en lite kraftigare dutt med skänkeln. Går hästen då fram - beröm. Och upprepa. Upprepa. Upprepa. När detta fungerar i skritt går man över i trav och galopp med exakt samma, konsekventa tänk. Lätt skänkel - reaktion. Ingen reaktion - korrektion. Svårare än så är det inte.

I teorin, alltså.

Alla hästar brukar vara med på noterna efter så lite som en långsida i skritt. Det svåra är att bibehålla tänket när man ska göra annat sen, vilket egentligen inte är konstigt alls. Det ÄR en stor omställning för oss som ryttare att inte använda benen i tid och otid. En lätt skänkel + beröm ska ju nämligen enbart användas när man önskar en reaktion framåt. Aldrig annars. På så vis får vi en uppmärksam häst som faktiskt VILL gå fram - utan att vara tvingad till det. Och helt plötsligt inser man att man knappt behöver använda benen över huvud taget.

Att befästa denna procedur kommer visserligen att ta ett par månader av konsekvent träning. Men det är så jävla värt det så det finns inte.


tisdag 17 april 2018

Nej, din häst är inte "trög"

Jag har min knäppa, härliga Pippi att tacka för så otroligt mycket. Bland annat att hon, under de sex år vi har haft tillsammans, har visat mig på så många plan vad som är rätt och fel. Hon kan inte bita ihop och härda ut tveksamma träningsmetoder, som väldigt många hästar faktiskt gör. Istället blir det totalpanik loco bananaz om hon inte känner sig 100 % bekväm. Då blir det helt plötsligt väldigt svart på vitt om det man sysslar med är bra eller inte. Sporrar var en sådan sak. 

Att rida med sporrar är så otroligt normaliserat i dagens dressyrsport. Under de år då det har varit tillåtet att rida utan sporrar (vilket förvisso inte är så många...) har jag inte sett en enda ryttare utan sporrar i de högre klasserna. Som barn blir man indoktrinerad i att sporrar är coolt och häftigt och att man på något vis har tagit ett stort kliv uppåt i sin ridkarriär om man får börja rida med SPORRAR. Wow liksom. Jag har givetvis också varit en av de kidsen. Jag red Pippi med sporrar också, de första tre-fyra åren. Att jag tog på mig sporrar innan ett ridpass var inget jag någonsin reflekterade över. Det var bara så man gjorde. 

En häst har väldigt, väldigt känslig hud. Som alla vet känner hästen när en fluga landar på den. Man kan lägga ett lätt finger på hästen och den känner detta direkt. En häst känner därför minsta lilla snuddning med hälen eller vaden som vi gör. Ändå sitter nästintill varenda människa med skarpa metallpiggar på fötterna och petar (eller, i värsta fall, hackar) hästen, ofta så mycket som i varenda steg hästen tar. Tänk efter - med den känsliga huden hästen har är det fullständigt onödigt. Om det nu inte är så att man måste, med smärta och obehag, tvinga hästen till att göra det man vill. Är det den ridningen man vill utöva, absolut. Men annars - varför?

"Min häst reagerar inte på skänkeln om jag tar av mig sporrarna", säger folk till mig då.

Det är för att den inte är lärd att en lätt, sporrlös skänkel ska generera en reaktion framåt. Så enkelt är det. Hästen känner givetvis din lilla hjälp, precis som den känner flugan. Men den vet inte vad det betyder, ser ingen anledning till att reagera och därför reagerar den inte. Jag upprepar: detta är en utbildningfråga. Din häst är inte "lat". Den behöver bara läras om och uppmuntras till att göra rätt. Men, gott folk - mer om detta i nästa inlägg.

Foto: Lovisa Melin

torsdag 12 april 2018

Tävla eller inte tävla?

Årets första tävling närmar sig. Och jag sitter och funderar på om jag verkligen ska göra detta eller inte.

Jag har alltid varit första klassens tävlingsmänniska. Detta är ju ett vanligt karaktärsdrag hos människor med röd personlighet; ni som läst Omgiven av idioter vet vad jag menar. Älskar att tävla, älskar att vinna, hatar att förlora. Under mina yngre år skulle jag ställa upp i exakt alla tävlingar som kom min väg. Priset tar ändå den gången då jag ställde upp i en ätartävling med MumsMums (ja, ni vet, såna där mjuka kokosbollar).

Och jag hatade verkligen MumsMums.

Gör man en sån grej är man helt enkelt riktigt jävla sugen på att vinna.

Detta blev givetvis inte annorlunda när jag började tävla med hästar. Min känsla efter en utförd prestation var helt avhängig resultatlistan, procenten, tiden eller rosetten. Inte själva prestationen i sig. Samtidigt trodde jag ju verkligen att det jag sysslade med i förlängningen skulle ta mig till toppen i de högsta klasserna. Det tankesättet gör allting avsevärt enklare. Rosett = på väg åt rätt håll. Inte rosett = gör om gör rätt.

Insikten om att det verkligen inte är så har helt klart komplicerat saker och ting.

Ibland känner jag mig otroligt uppgiven över hela systemet. Eftersom nu vissa ridsätt och träningsmetoder hyllas och premieras, som jag aldrig i livet tänker ställa mig bakom, vad är det då för idé att jag trycker på "anmäl" i tävlingsdatabasen? Jag vet ju redan på förhand att vi inte kommer att vara med och slåss bland placeringarna. Även om vi skulle göra vår livs prestation skulle alltid någon med hopdragen nacke, sänkt rygg, stirrande blick, vidöppen mun, släpande bakben och sprättiga framben komma och slå oss på fingrarna så det stänkte om det. Och det på grund av att bedömningen inte följer ens det reglemente som finns. Än mindre tänker en millisekund på hästens vilja och välmående.

Samtidigt måste ju NÅGON visa att det faktiskt går att tävla på högsta nivå utan press, stress och tvång... och då får väl det vara en anledning nog.

En vecka kvar till årets första starter. Vi lär inte vinna men vi kan fortfarande göra en prestation som gör mig stolt över det jag står för.

Foto: Lovisa Melin

tisdag 13 mars 2018

Det var så det började

Jag satt tyst i bilen på väg hem. Tankarna malde. Bak i transporten stod min älskade vän, hon som kämpar varje dag för mig. Hon som lever för att få beröm av mig. Hon som älskar att känna sig duktig och gör allt för vara det. Och ändå hade jag missbrukat det förtroendet hon ger mig. Jag insåg det, där och då.  Mitt ansvar gentemot henne, att göra de bästa valen för henne varje dag, varje ridpass, hade jag sumpat i tron på att det är såhär det ska vara. Men oavsett mina tidigare godtrogna misstag och tillit till fel människor som lett mig i fel riktning gjorde jag ändå det enda jag kunde göra den där dagen. Jag satte ner foten. Om det är såhär det ska vara - så tänker inte jag vara med längre. Om detta är dressyr tänker jag inte rida dressyr mer. Om det är detta som verkligen krävs tänker jag aldrig mer satsa mot de högsta klasserna igen.

Nu har det ju visserligen, som tur är, visat sig att så inte alls är fallet. Snarare tvärtom. Att bygga sin träning på positiv förstärkning, kommunikation och teamwork, utan minsta lilla spår av press, tvång och våld, har gett mig så otroligt mycket mer än vad jag någonsin hade kunnat ana. Dessutom har det ju, onekligen, tagit mig till Grand Prix i dressyr. Om vi bara tar tiden att stanna upp, lyssna på våra hästar och analysera vad de försöker förmedla till oss kan vi bygga ett samspel som försätter berg. Det är en starkare förstärkning än alla spön och sporrar i världen. 

Men egentligen var det inte alls så det började. Det hela började långt mycket tidigare än den där dagen för några år sedan. Det är snarare en skavande känsla i kroppen som under årens lopp har växt sig starkare och starkare om att det som så många ryttare och hästägare håller på med inte är rätt. De konventionella träningsmetoderna är inte rätt. Det håll vår sport utvecklas åt är inte rätt. Det som alltför ofta premieras på tävlingsbanan är inte rätt. Och någon måste stå upp för det som inte är rätt. It might just as well be me. För våra levande djurs skull. För deras skull, som ställer upp för oss i alla lägen. Nu hörni. Nu ställer jag upp för er.